They

They är en lättsmält rysare av samma regissör som gjorde originalversionen till Liftaren, Robert Harmon. Men tyvärr blir inte filmen mer än lättsmält. They är en lång gråsträcka till den inte så storslagna finalen.

Julia har allt man kan önska sig i hennes ålder, hon är framgångsrik i sina studier och ska snart disputera, hon har en pojkvän som älskar henne och en stor och fin lägenhet i storstaden. Men efter att bevittnat sin barndomskompis’ Billys självmord kommer det förflutna ikapp med nutiden. Som liten led både hon och Billy av nattskräck och blev hemsökta av något ont, något som märkte de båda i form av ett sår. Och nu 19 år senare är det tillbaka för att hämta dem.

They är lite av en Boogeyman-liknande historia som drar nytta av människans rädsla för mörkret. Det sägs att man inte ska vara rädd för mörkret (Don’t be afraid of the dark…), men egentligen hyser vi denna rädsla för att det är en överlevnadsinstinkt. När det är mörkt ska man ligga lågt och vara skyddad, för människan är egentligen ingen nattvarelse. Filmen i sig utvecklar denna utsaga, genom att manifestera en varelse som vill oss ont vid mörkret. En varelse som endast skyr det som hjälper oss i mörkret – ljus.

Men jag blir ändå besviken, trots den smått lovande början. Det händer inget som får en att rysa till eller ens att vilja fortsätta titta på filmen. Intresset förloras snabbt och de enstaka försöken i mitten av att göra något obehagligt är bara förväntade och klyschiga. Ifall det hade varit fokus på det Sofies-värld-aktiga-slutet, så hade filmen tagit en ny vändning, med vad det är för typ av varelser och vad de vill med människorna. Tyvärr sker inte detta.

Betyg 1,5/5











Kommentera