Christian Forteski får beskedet att hans dotter har avlidit till följd av en heroinöverdos. Förutom spår av heroin, kokain och alkohol fann polisen sperma efter fyra män. Christian får ett paket utan avsändare, innehållandes en film som visar grova övergrepp på hans kraftigt påverkade dotter. Fylld av sorg och förtvivlan påbörjar han en jakt på hämnd. Det blir en enkelresa till helvetet med en enda avsikt. Att ta livet av alla som var involverade i hans dotters död.

The Horseman är en rå och realistisk mardröm som utspelar sig i namnlösa förorter i Australien. Det är mycket mer än bara en hämndhistoria. Det är en faders sorgsna resa genom tomhet och smärta. Den enda ljuspunkten i hela filmen är relationen som uppstår mellan Christian och en ung lifterska vid namn Alice. Då Christians minnen av sin dotter visar henne vid en ung och oförstörd ålder, indikeras det ganska tydligt att deras relation för länge sedan raserats. Alice blir dottern han aldrig hade, dottern han kan rädda från det grymma i samhället.

Utseendemässigt ser The Horseman ut som en skapelse från 1980-talet. Den ser skitig ut men inte alls på samma sätt som exploitationfilmer från samma era. Filmen har mer gemensamt med brittiska Dead Man’s Shoes (recension HÄR) än merparten av Death Wish (recension HÄR) kopiorna. Det är inte en cool film som man jublar åt varje gång elakingarna får vad de förtjänar. Här känns det i hela kroppen. När man tror att det inte går att bli mer miserabelt och att våldet nått sitt klimax, når filmen ytterligare en pik.
The Horseman är en svår film att betygsätta, inte för att den är dålig utan för att den tar upp ett ständigt aktuellt ämne som är omöjligt att värja sig mot. Det är enkelt att ställa sig frågan och att spekulera, vad skulle du själv göra i en liknande situation? Svaret är däremot omöjligt att ge.

Popularity: 10%

En ung kvinna blir jagad genom skogen av en man med diffusa konturer. Hon lyckas ta sig till en landsväg där hon nästan blir påkörd av Carrie som är på genomfart. Carrie ger henne motvilligt skjuts. Vettskrämd berättar kvinnan vad hon varit med om. Allt leder tillbaka till 1967, då den värsta gruvolyckan i Pennsylvanias historia inträffade. 239 gruvarbetare miste livet och ingen tog på sig skulden.

Jag gillar Daryl Hannah skarpt och har gjort det långt innan hon fick tillbaka sin kortlivade popularitet i Kill Bill filmerna. Förutom att hon är en förbannat bra skådespelerska ser hon också väldigt säregen ut, på ett bra sätt. Det är ungefär som med Juliette Lewis. Precis som med Juliette får Daryl på tok för lite stora roller och det är samma sak i The Cycle. Trots att hon har ”huvudrollen” enligt filmaffischen är det inte Daryl Hannah som får mest tid på skärmen, utan en ganska medioker Leah Gibson i förskräcklig frisyr.
Tillbaka till filmen.
Jag gillar konceptet när filmskapare väljer att återberätta en historia i själva filmen. Här blir det helt fel och nutiden är mer intressant än dåtiden. Idén i sig är ganska intressant men för många element är involverade och det blir tillslut pannkaka av allt. The Cycle förblir en film som vi sett för många gånger tidigare, jag i alla fall som redan sett två filmer (Wrong Turn 4: Bloody Beginnings och Vertige) på liknande tema under en veckas tid. The Cycle är en dålig film (det var förmodligen därför filmbolaget bestämde sig för att döpa om filmen till The Devil’s Ground) med en alltid lika bra Daryl Hannah.

Popularity: 9%

För 12 000 år sedan satt en kille och kladdade på en grottvägg. Han blev slaktat av någonting människoliknande med sylvassa tänder. BAM! Vi blir förflyttade till nutid. Sex vänner åker i en bil någonstans i Australiens ödemarker. De är på väg till samma ställe för att utforska grottmålningarna som killen 12 000 år tidigare skapade. Tydligen är det 120 år sedan någon såg dem sist och för de gick det inget vidare. Vännerna slår läger i närheten av målningarna och spelar gitarr vid lägerelden, knullar, svär och dricker öl. När en av tjejerna, Mel, bestämmer sig för att nakenbada blir hon täckt av blodiglar. Det visar sig att något i vattnet gör henne väldigt sjuk. Under natten får hon hög feber och hennes tänder trillar ut. Efter ett misslyckat försök att ta henne därifrån till ett sjukhus blir hon allt sämre. Mel blir skogstokig och hennes sprillans nya rakbladsvassa tänder använder hon flitigt på de andra i sällskapet. En mardröm långt ute i ingenstans har tagit sin början.

Detta är ett koncept som alltid har tilltalat mig och det krävs inte mycket till övertygelse för att få mig att se så många som möjligt av dessa filmer. Det enda undantaget skulle i så fall vara om de kommer från produktionsbolaget The Asylum. Deras filmer har gjort mig besviken och irriterad flera gånger för mycket.
Några ungdomar ute i vildmarken som festar och har det kul och plötsligt kommer ett monster eller en psykopatisk mördare och tar deras liv, en efter en. Det är historier som får mig att fastna på kroken. I Primal får vi dessutom lite mystik inslängt. Score, säger jag då det är riktigt underhållande, till en början i alla fall. Filmen tappar ganska snabbt fart och den sköna stämningen som fanns i filmens första 30 minuter är som bortblåst. Vad som följer är det gamla vanliga springaskrikasplash och det har jag ingenting emot så länge det är gjort med finess. Här får det mig istället att fingra på min telefon och det är inget gott tecken. Primal är ett helt okej tidsfördriv, inget mer. Filmens sista 10 minuter är dock riktigt roande och ”befruktningsscenen” är hur cool som helst, även om regissören kanske sett The Evil Dead några gånger för mycket.

Popularity: 9%

Två par och ett femte hjul bilar genom Kroatien för att bergsklättra i Balkanbergen. När de når sin destination är leden avstängd. Självklart så struntar våra nya bekantskaper i detta och börjar i sakta mak att göra allt för att nå sitt mål. Då hälften av sällskapet är sådär på att klättra blir det inte världens smidigaste semesteräventyr. Panik uppstår när en bro rasar samman och möjligheterna att ta sig ner helskinnade elimineras. Det visar sig att detta inte är ledens enda skavank och att det fanns en anledning till att den är avstängd för allmänheten. Som om inte detta vore nog med bekymmer är bergets topp fylld med fällor, gillrade av en ondsint bergsbo med kass kroppshygien.

Skräckfilmer som kommer från Frankrike är oftast säkra kort, med få undantag. Vertige är inget undantag och är vid flera tillfällen en riktig nagelbitare, särskilt filmens första parti. De första 45 minuterna består mest av bergsklättring och fungerar väldigt bra som en spännande överlevnadsthriller. Andra delen blir något av en blandning av The Hills Have Eyes och Wrong Turn, fast inte alls lika absurd och överdriven. Det är en blandning som fungerar överraskande bra och jag finner mig själv vid flera tillfällen kippa efter andan. Det enda som egentligen drar ner filmen är Loïc, Chloés irriterande pojkvän. Han beter sig som en barnrumpa och ynkrygg med uppenbar höjdskräck. Frågan är vad Chloé överhuvudtaget ser i honom och varför han följde med på resan från första början. Bortser man från detta är Vertige riktigt bra.
Filmen bygger upp en stabil stämning ända från början och tjänar mycket på att inte visa förövaren alltför tidigt. När han väl visualiseras är det heller ingen besvikelse. Vertige är inte särskilt originell men fan så underhållande!

Popularity: 9%

Efter Charles Napier’s bortgång tidigare denna månad kände jag att jag ville se någonting med honom. Mitt val föll inte på Rambo: First Blood II eller The Blues Brothers utan på kortfilmen China Lake. China Lake blev sju år senare en TV-Film vid namn The China Lake Murders, dock utan Napier.

Charles Napier spelar här polisen Donnelly som på sin årliga semester åker runt i ökenområdena utanför Los Angeles, iklädd polisuniform och pilotbrillor. Under sin semester är han sannerligen ingen hederlig polis utan en psykopat som stannar folk helt utan anledning. Hans metoder är minst sagt tvivelaktiga. När han sitter på ett café och ser två cementarbetare (Mickey Jones och William Sanderson) äta frukost, börjar han störa sig på dem och fantiserar om hur han misshandlar en av dem. Hans fantasier blir snart verklighet.

Redan i förtexten vet vi att något illa kommer att ske. Det spelas bambambam musik på hög volym och filmens svarta bakgrund fylls med blodröda bokstäver. Charles Napier är som klippt och skuren i rollen som psykopatisk polis. Filmen är inte särskilt otäck men historien är intressant. Ökenlandskapet är enastående och filmen är sprängfylld med atmosfär. China Lake är skriven och regisserad av Robert Harmon som bara tre år senare gav oss sin långfilmsdebut med The Hitcher, en av 1980-talets bästa skräckfilmer. Många paralleller kan dras mellan dessa två filmer och det var intressant att se hur hans karriär som regissör började. Att den på senare år mest består av filmer producerade för TV är lite synd då hans tidiga alster verkligen visar potential för fler storverk.

Popularity: 6%

Lyxliraren Steve, spelad av Hugo Stiglitz från Nightmare City och över 200 andra filmer, ligger avdäckad i en sjukhussäng efter att han överdoserat kaffe och cigaretter. Doktorn råder honom till att ta det lugnt i tre månader och det är han inte sen att hålla med om. Han dricker whisky, skjuter hajar med harpun och fluktar på bikinibrudar med kikare på sin lyxbåt. Hans sikte hamnar på den amerikanska turisten Patricia som han bjuder på middag och ligger med när filmkameran tittar bort. Deras kärlekshistoria blir kortvarig då Steve är en svartsjuk man. När Patricia pratar med strandraggaren Miguel blir Steve förbannad och klipper till honom. Patricia tycker det är ett osympatiskt drag och bestämmer sig för att byta sexpartner. Efter en natt fylld av sex med Miguel tar Patricia det obligatoriska morgondoppet men ve och fasa, hon blir uppäten av en tigerhaj!
Steve och Miguel lägger gammalt groll bakom sig och blir bästa polare. De raggar brudar och har nakenparty på Steves båt. De träffar brittiska Gabriella (Susan George från Straw Dogs) som de inleder ett gemensamt förhållande med. Eftersom de ser sig själva som en perfekt triangel bestämmer de sig för att bo ihop på båten, under reglerna att ingen svartsjuka får uppstå eller att fler kvinnor dras in i förhållandet. Bryts någon av dessa regler bryts även deras triangel. De umgås dag och natt, mer eller mindre nakna. De förlovar sig och pratar om att skaffa ett kärleksbarn men ingenting varar för evigt och dessutom så finns ju filmens titel någonstans i vattnet.

”As we say in Mexico, you’re the third wheel, asshole.”

Det som fick mig intresserad av ¡Tintorera! var den svenska filmtiteln, Tigerhajarna – Havets Marodörer. En uruslare filmöversättning får man leta efter! Jag var dessutom sugen på att se en Jaws kopia. Tji fick jag då ¡Tintorera! har en ganska så missvisande filmbeskrivning och filmomslag. Filmen fokuserar mer på ämnet sexuell frihet än på hajar som tar död på människor, även om det inträffar i filmen. Det är sleaze för hela slanten. Alla ligger med alla och när männen har kläder på sig är det oftast endast tajta badkalsonger som gäller.
Filmen är på tok för lång. Den har över två timmars speltid men det är ändå en film jag gillar. Den innehåller vackra undervattensscener och filmens få hajattacker fungerar riktigt bra. Enligt mexikanarna är det inte vithajen som är den farligaste hajen, utan tigerhajen. Jag väntade filmen igenom på att tigerhajarna skulle titta fram och smaska på öbefolkningen, men de simmade mest runt utan att göra någonting. Så pågick det i lugn takt fram till filmens odramatiska slut. ¡Tintorera! är inte en film som jag kommer att se igen men den var kul så länge den varade, även om det inte var en Jaws kopia.

Popularity: 5%

När den tragiska nyheten att David Hess lämnat oss nådde mig fick jag direkt ett sug att se någon av hans filmer. Valet hamnade på Ruggero Deodato’s House on the Edge of the Park eftersom det var ett bra tag sedan jag såg den sist.

“Hello, lady.”

House on the Edge of the Park inleds med att Alex (spelad av David Hess) till tonerna av något som låter som en barnvisa, prejar en stackars tjej av vägen och våldtar och stryper henne. Här visar direkt Ruggero Deodato vad vi har att förvänta oss och detta är bara filmens första 2-3 minuter!

”I told you it wasn’t a party!
Well, if we get there we’ll make it one.”

Alex och hans lätt efterblivna polare Ricky (spelad av Giovanni Lombardo Radice aka John Morghen) är två drägg som spenderar dagarna med att dansa boogie, sälja stulna bilar och hitta på djävulskap. När ett snobbigt par ber dem att laga deras bil passar de på att bjuda in sig själva på överklassfest. De följer med paret hem till deras lyxvilla och Ricky börjar direkt dansa till festens enda låt. Efter att Alex blivit dissad i sexuella inviter och dessutom hånad, slår det slint i huvudet på honom. Snart ballar allt ut och Alex och Ricky håller sällskapet som gisslan. De fördriver tiden med våld, förnedring och övergrepp men det visar sig att överklassällskapet har en plan.

”Why that look, what’s so funny?
You!
Why, because I was drinking from the bottle?
Because you looked like you were giving it head.
And you look like you should be in a cage!”

Alla borde väl veta vid detta lag att man inte bjuder in David Hess på party. Jag är glad att de gjorde det i alla fall, för detta är underhållning som heter duga.
Första gången jag såg House on the Edge of the Park så gillade jag den skarpt men jag tyckte ändå att den var något tam. På den tiden var jag mest ute efter blod och gore och efter att jag sett David Hess i The Last House on the Left och Ruggero Deodato’s kannibal-mästerverk, Cannibal Holocaust så var ribban satt ganska högt.
Filmen är inte särskilt otäck eller chockerande då själva övergreppen oftast slutar i samtycke (om man bortser från den stackars flickan som får lära känna Alex rakblad). Detta höjer filmens nivå av sleaze och skiljer sig markant från genrens andra kollegor där man oftast känner sympati för offren.
House on the Edge of the Park är en snyggt utförd film och Deodato visar återigen att han är en gedigen regissör. Det är dock tack vare David Hess som den än idag fungerar så bra. Hess är strålande som karaktären han spelat flera gånger tidigare, här vid namn Alex. Han är skvatt galen och har inte några som helst skrupler i kroppen. Personkemin mellan Hess och Radice är också perfekt och är de karaktärer som fungerat bäst ihop framför kameran när det kommer till denna typ av film. Det är uppskattat att se Lorraine De Selle från Cannibal Ferox och Vacanze Per Un Massacro som en av gästerna på partyt, även om det dröjer ovanligt länge innan hon kastar kläderna.
Ruggero Deodato har med House on the Edge of the Park lyckats skapa ett mästerverk inom dess genre, fullproppad med våld, sex och sleaze. Det är klart att jag gillar detta!

Popularity: 1%

En familj vars företag använder sig av farligt besprutningsmedel, beger sig för att ta död på konsekvenserna. Konsekvenserna är vildsvin som blivit aggressiva efter att de druckit av vattnet i familjens närliggande skog. Det är inte bara vildsvinen som är problemet, snart vänder sig alla mot varandra och ingen litar på någon.

Proie, eller Prey som är den engelska titeln är ytterligare en film som visar möjliga konsekvenser av att behandla moder natur som skit. Förutom uppenbara likheter med andra snarlika filmer som främst den australiensiska Razorback är den stundtals inspirerad av 1980-tals klassikern Predator. Nu är inte Proie i närheten lika bra som någon av dessa titlar. Visst, filmen har lagt i den högre växeln och det är full fart framåt men Proie är ändå inget särskilt. Den ibland överdramatiska musiken får mig att känna som om jag spelar Resident Evil istället för att titta på film. Proie är ett helt okej franskt alternativ om man är sugen på att se en film om förbannade vildsvin. Jag föredrar dock både Razorback och Predator.

Popularity: 1%

Martin Sheen spelar Cal Jamison, psykiatrikern som efter sin hustrus död tar sin son och flyttar till New York. Där börjar han jobba som terapeut till New Yorks poliskår. Kommissarie McTaggert tar kontakt med honom efter att en av hans poliser, Lopez, blivit galen i samband med ett ritualmord på ett barn. Lopez berättar om de sju makterna och om en grupp som utövar svart magi, han är övertygad om att de är efter honom. En natt rymmer Lopez från hispan och samtidigt hittar polisen ytterligare ett barn som fallit offer för sekten. Självklart blir Lopez huvudmisstänkt men Cal är inte lika säker. Lopez tar kontakt med Cal och ber honom att möta honom då han är övertygad om att Cal och hans sons liv är i fara. Innan Cal hinner dit har Lopez tagit sitt eget liv efter att han skrikit ordet Culebra. Culebra är spanska för orm och efter en obduktion är det just detta de finner i hans magsäck.

När jag gick i femte klass hade vi en lärare som gillade skräckfilm. På rasterna brukade han berätta om olika filmer för mig och den film som etsade sig fast i mitt huvud var The Believers, eller De Sju Makterna som han kallade den för. Efter många om och men hittade jag den i vår lokala videobutik och tyckte at den var lysande och hur läskig som helst. Det dröjde nog fem-sex år innan jag såg filmen igen och jag tyckte fortfarande den var lika bra, kanske inte lika otäck, men en mycket bra thriller. Nu var det dags att se den för tredje gången och ingenting har förändrats, det är fortfarande en mycket bra film. The Believers är regisserad av John Schlesinger, mannen bakom Marathon Man och Midnight Cowboy. För storyn står Mark Frost som mest är känd för att tillsammans med David Lynch skapat en av världens bästa tv-serier, Twin Peaks. The Believers känns inte det minsta daterad om man bortser från att telefonsamtal oftast görs i telefonkiosker men det känns bara befriande att för en gångs skull slippa det frenetiska klickandet på mobiltelefoner. The Believers innehåller en perfekt blandning av svart magi, voodoo och religiös vidskepelse. Spindelscenen framkallar fortfarande krypningar i kroppen och det är svårt att inte vända bort ansiktet. Det är en perfekt film för en regnig eftermiddag med ett högt tempo och en som alltid lika solid Martin Sheen. Sonen Charlie Sheen har mycket att lära av sin far när det kommer till skådespeleri, för de kvalitéerna verkar han helt tappat idag.

Popularity: 1%

Innan The Tunnel, Stag Night, Creep och alla de där andra filmerna som utspelar sig under markens yta i någon storstad, så kom Raw Meat eller Death Line som är den brittiska titeln.

”- Want to see The French Connection?
– No, it’s too violent.”

De två studenterna Alex och Particia hittar en medvetslös man nere i Londons tunnelbana. När polisen anländer är mannen borta. Tydligen är mannen högt uppsatt i försvarsdepartementet och dessutom visar det sig att fler personer försvunnit vid samma tunnelbanestopp. Poliskommissarie Calhoun och hans kollega börjar nysta i försvinnandena och snart blir de varse att det finns människor nere i tunnlarna som fått smak på människokött.

Raw Meat är regissören Gary Sherman’s första långfilm. Han kom senare att regissera den något udda men väldigt stämningsfyllda zombiefilmen Dead & Buried och bottennappet Poltergeist III. Det är en bortglömd film som gör det bästa av den uppenbart låga budgeten. Detta är inget filmen lider av, tvärtom är det till dess fördel då filmen lägger all krut på dödscenerna och atmosfären. Raw Meat var dock sämre än vad jag hade förväntat mig och jag förstår inte alla lovord filmen har fått både här och där. Den är seg och det händer inte särskilt mycket. Filmens största behållning är Donald Pleasence som här gör rollkaraktären Calhoun. Hans torra humor och nonchalans gentemot allt och alla är sann underhållning. Christopher Lee dyker upp med snygg mustasch i en liten biroll som MI5 agent, förmodligen för att hjälpa filmen på traven. Det är inget jag klagar över då det alltid är kul att se Christopher Lee i en film även om det bara är i två minuter.

Russell Square Tube Station är verkligen inget ställe jag skulle vilja hänga vid någon tid på dygnet. Inte framför tvn med Raw Meat i dvdn heller för den delen. Nej, här blev jag besviken.

Popularity: 1%