Ingen gorefantast har väl missat faktum att Japan och Italien delade förstaplatsen om världens brutalaste filmer under 70 och 80talet. Brutalitet för råhetens skull, här var det ingen spänning eller ironi som i amerikansk splatterfilm. Japanska Guinea Pig serien eller Ginnipiggu som de heter i hemlandet är några av dom allra mest ökända filmer som gjorts, tack vare att många som råkade lägga vantarna på dem (framförallt de första 2 filmerna) var övertygade om att det rörde sig om tvättäkta snuff* movies vilket mer än en gång ledde till polisutredningar, även här i Sverige när det begav sig. Efter mycket skvaller och upprördhet förbjöds filmerna i Japan och det var inte förens Unearthed films köpte rättigheterna till dem som Ginnipiggufilmerna började kopieras för försäljning.

Andra filmen i serien , Flower of Flesh and Blood (Za ginipiggu 2: Chiniku no hana) är den mest kända av de fem. Scenen öppnar med en text som berättar att det vi just kommer att bevittna är en 8mm film som mangaförfattaren Hidesho Hino** fått av en anonym källa i posten tillsammans med några stillbilder och ett brev där det står att denna film visar ett brott som bara bör delas med liksinniga.

Vi får i 42 minuter se i detalj hur en vitmålad man i samurajhjälm styckar en drogad kvinna i småbitar med hjälp av diverse verktyg i rituell stil. Det här är ingen underhållningsfilm, den saknar handling och ska helt enkelt föreställa en riktigt sjuk mördares hemmafilm visandes ett av sina verk. Med andra ord ska du inte förvänta dig något att krypa upp i soffan med en fredagskväll, det här är endast för riktiga gorefans och gore är det enda man får.

Flower of flesh and blood är inte bara värd att se som kultfilm för att skådespelaren Charlie Sheen fick spel och drog in FBI för att utreda den(vilket dock gör det hela mer underhållande) utan för att den visar att man med konstfärdighet kan göra superba specialeffekter utan digitala animationer. Det ser riktigt äckligt ut när verktygen skär genom det mjuka köttet och ljudeffekterna verkligen får det att vrida sig i magen när ben och leder knakar. Många har nog en bild av splatterfilm där det är sexiga brudar som skriker hysteriskt men här ligger offret oskuldsfullt och tyst utan att göra motstånd, något som många kan tycka drar ned på effekten. Hela upplevelsen blir ännu mer udda iochmed mördarens rituella sjungande som avslut på filmen där han förklarar det vackra i sina gärningar och man vet inte riktigt hur man ska känna.

Det här är ett måste för er som gillar det riktigt udda och makabra eller bara en rejäl dos äckel, andra kommer bara att bli besvikna och illa till mods.

Helhet: 3/10
Skräckfaktor: 3/10
Estetik: 0/10
Blod/våld: 10/10

*Snuff är en film som visar ett äkta mord, gjord endast för att kunna avnjutas, dvs utpressningsfilmer, dokumentationer av död och liknande räknas inte, mordet ska ske för filmens skull.
** Hino är även regissör till några av filmerna och är mest känd som mangaförfattare till dessa historier med fler.

Popularity: 1%