Öka din chans till vinsten och få samtidigt chans på gratis biobiljetter. Klicka på länken och skapa gratis konto: http://goo.gl/LpCEZ

Det blir Clevelands jobb att först försöka hitta författaren och senare hjälpa Story hem till den blåa världen med en stor örn som heter ”The Grath Eathlon”. Men i gräset lurpassar en gräsbeklädd vargliknade varelse som kallas ”Scrount” och i träden finns det tre ondsinta apliknande varelser som heter ”Tartutic”. Alla vill skada Story och hindra henne från att fara tillbaka till den blåa världen. Till sin hjälp får Cleveland ”The Guild”, ”The Guardian”, ”The Symbolist” och ”The Healer”, men det är upp till honom att upptäcka vilka dessa personer är i hyreshuset.

Detta är en riktig godnattsaga och är även byggd på detsamma. Shyamalan berättade sagor om varelser under poolen och i trädgården för sina barn. Senare skrev han ihop en 72 sidig barnbok som släpptes samma dag som filmen. Detta bidrar till att filmen känns mycket overklig och fånig, eftersom de vuxna hyresgästerna bara accepterar rakt av att Story är en Narf och att de själva är ”The Guild” osv.

Detta är egentligen en sämre version av E.T. En varelse från en annan värld som kommer till jorden och får en vän som hjälper denna att komma tillbaka till sin värld. Varelsen blir däremellan skadad och döende. Men detta är inte heller något som Shyamalan själv förnekar att han tagit inspiration i från.

Shyamalans tidigare filmer Sjätte Sinnet, Signs, Unbreakable och The Village är alla mycket bättre än denna film, men de är ju uppbyggda på ett helt annat sätt med en sluttvist och för en mer vuxen publik. Men att sätta sig själv i birollen som den unga författaren som inspireras av Story kanske känns lite väl egotrippat, speciellt när rollfiguren är Jesusfiguren som kommer att offra sig själv för att rädda framtiden.

Shyamalans känga till filmkritikerna går ju inte heller att missa i den arrogante Mr Faber som just spelar en sur filmkritiker och som är den enda som rynkar på näsan åt hela historien och som självfallet går ett grymt öde till mötes. Shyamalans poäng med hela filmen är i stort sett att man inte får analysera och i fråga sätta för mycket utan att man måste tro på hela historien.

Filmen är väldigt vackert filmad av Christopher Doyle och är i stort sett en mycket stämningsfull film där man får använda sin fantasi till max.

Denna film har mycket likheter med många filmer som t.ex. familjefilmen ”Loch Ness” från 1996, med Ted Danson i huvudrollen, ”Legenden från djupet” från 2005 och inledningen i Vattenhästen är nästan en exakt kopia av inledningen i E.T. från 1982. Utan att avslöja allt för mycket så har slutet även mycket stora likheter med familjefilmen ”Rädda Willy” från 1993.

Vattenhästen Kruse är mycket söt som nyfödd och som litet föl. Om han fanns på riktigt så skulle nog många familjer vilja ha en sådan liten sötnos som husdjur. Som det framgår i filmen äter dock en Vattenhäst väldigt mycket redan som liten och han växer till större storlek på bara några dagar om han har tillgång till mycket mat och vatten att bada i. Vuxen och riktigt stor blir dock inte Vattenhästen förrän han släppts ut i en sjö.

Vattenhästen är faktiskt en hane, men han är en hermafrodit, dvs. tvåkönad och kan därför lägga ägg.En Vattenhäst är med andra ord både mor och far till sin egen avkomling, men det kan bara finnas en enda Vattenhäst i hela världen, så när han blir gammal lägger han ett enda ägg, sedan dör den gamla Vattenhästen innan den nya kläcks.

Filmen kändes påkostad då effekterna var väldigt snygga och Kruse kändes mycket verklighetstrogen. Handlingen var trovärdig och både barn och vuxenskådespelarna gjorde ett mycket bra jobb. Även hunden i filmen gör ett bra jobb, då han agerar mot något som egentligen inte alls finns där.

Öka din chans till vinsten och få samtidigt chans på gratis biobiljetter. Klicka på länken och skapa gratis konto: http://goo.gl/LpCEZ

Skräck – Boken som Gud glömde
Författare: Mattias Lindeblad

Skräck … Varifrån kommer vår fascination av denna genre? Kan det vara så att man får en försmak som spädbarn? En känd regissör sa en gång: ”Vad är det första man gör när man kommer fram till en vagga med ett litet barn? Man håller upp sina händer framför ansiktet, tar bort dem och säger ”BU!””

I Mattias Lindeblads bok, ”Skräck – boken som Gud glömde”, får vi följa med på en resa in i skräckens förlovade land. Boken är varken ett skräcklexikon eller en avhandling från någon blivande filmvetare. Det är en resa sedd ur skräckfantastens perspektiv – författarens eget. Lindeblad tar ett grepp på hela skräckgenren och berättar om och undersöker det han tycker är spännande och fascinerande inom film, litteratur, musik och konst – allt ifrån barndomens läskiga serietidningar via suddiga piratkopierade vhs-filmer i tonåren till det som lockar och skrämmer idag. Fakta blandas med personliga skräckrelaterade anekdoter, klassiska citat, underfundiga listor, bok- och filmtips, intervjuer med nördar, rockstjärnor, experter, skådespelare, medium, regissörer, psykologer, konstnärer och präster. Särskilt spännande är de djupgående samtalen med skådespelarna Robert ”Freddy” Englund från ”A Nighrmare on Elm Street” och Gunnar ”Leatherface” Hansen från ”Motorsågsmassakern”.

”Skräck – boken som Gud glömde” är fantastiskt rolig att läsa. Om man är eller har varit ett fan av skräck under 70- och 80-talet lovar jag många skratt och mycket igenkänning. Den fungerar även som ett tidsdokument och behandlar en period i vår historia då ordet ”video” var något oerhört negativt och skräckgenren ful och demoraliserande. Det kanske är svårt att förstå för de som växer upp idag hur spännande jakten på flimriga tredjehandskopior av svåråtkomliga filmer kunde vara. Men under axelvaddarnas årtionde var avståndet till obskyr italiensk giallo och oklippta rullar med Freddy, Jason, Leatherface och Pinhead oerhört långt – figurer som idag har ikonstatus. Den yngre generationen läsare får en inblick i hur det var att som skräck-fan växa upp i moralpanikens Sverige. Författarens upplevelser och känsla för detaljer gör att många härliga och skrämmande minnen väcks till liv.

Läsupplevelsen förhöjs ytterligare ett snäpp tack vare bilder, författarens privata foton och de härliga illustrationerna signerade Henrik Lange. Som en röd tråd genom hela boken löper två pratglada tecknade versioner av Regan från ”Exorcisten” och Leatherface från ”Motorsågsmassakern” som kommenterar, dissar och upplyser där det behövs. ”Skräck – boken som Gud glömde” har något för novisen såväl som för den inbitne skräckfantasten, och sällan har väl uttrycket ”det är resan som är målet” stämt bättre.

Mattias Lindeblad är kanske mest känd för gemene man som ena halvan av Rundgångsduon ”Melker & Mattias”, som bland annat gjort både radio och tv i hårdrockens tecken. Så sent som 2010 släppte dessa herrar sin andra bok i ämnet, ”Mer hårdrock – smink, läder och headbanging”, så man kan ju förstå att Mattias återkommer en hel del till detta även i denna bok, för skräck och hårdrock hör ju trots allt på något märkligt och självklart sätt ihop …

Linus Swensson

Titta på trailern, här finns huvudrolls innehavaren att köpa för 50 kr: KLICKA HÄR

Filmen inleds med en polistransport av tre fångar, alla dömda för mord, våldtäkt och lite annat smått och gott. Soundtracket till åkturen är soul där sångaren sjunger: Fight for your life, you got to do it or die! I en annan del av staden flyr en rånare och kör vårdslöst genom samhället och råkar preja polisbilen från vägen. Poliserna går för att se så att fångarna är okej. Det skulle de aldrig ha gjort då det första psykopaterna gör är att skjuta en av poliserna för att sedan kapa en bil och rymma för glatta livet.
Deras plan är att ta sig över gränsen till Kanada. Stackarna är törstiga och har slut på soppa så de knivhugger en kille på en bensinstation och skjuter ihjäl ägaren av en spritbutik. De bestämmer sig för att det kanske är en god ide att ligga lite lågt tills mörkret lägger sig. Fångarna tvingar sig in och stör friden hos den godhjärtade pastorn Ted med familj. Efter timmar av våld och förnedring tröttnar Ted på att vända andra kinden till.

”Who the hell do you think you are, Martin Luther Coon?.”

Fight For Your Life är en elak jävel och en av de bästa terrorfilmer som gjorts. Filmen bryter alla tabun och är så politiskt inkorrekt som det bara går. Just därför är den ett strålande exempel på hur en exploitationfilm ska se ut. William Sanderson, här i en tidig roll, är fullkomligt lysande som übersvinet Jessie Lee Kain. Han spottar ur sig den ena rasistiska kommentaren efter den andra och förnedrar den stackars familjen på alla tänkbara sätt. Till och med att pistolhota en bebis är inte fel utan snarare underhållning i hans värld. Den enda skådespelare jag kan tänka mig som kan bräcka William Sanderson skulle i så fall vara David Hess. Det sexuella våldet är för en gångs skull nedtonat men det är verkligen inte resten av terrorn. Det iskalla mordet på den lilla pojken är bland det mest känslokalla jag sett i denna filmgenre. Du förstår kanske redan nu att Fight For Your Life är en given film att ha i din filmsamling. Mycket bättre än såhär blir inte exploitationfilm!

”No, not the rum! I’m afraid that’s where the drug is.
You have any idéa who might have done it?
Hmm, alcoholics anonymous! No I have no idéa.”

I Sopravvissuti Della Città Morta, eller The Ark of the Sun God som är dess engelska titel, är en italiensk/turkisk samproduktion. Det är en Indiana Jones rippoff och inte en särskilt bra sådan. David Warbeck har mer gemensamt med Roger Moore’s porträtt av James Bond än med arkeologen Indiana Jones. David Warbeck är också filmens enda behållning och hans sätt att prata till sin flickvän, eller Pussycat som han envisas att kalla henne, är humor helt i min smak.
Jag älskar denna typ av filmäventyr men detta är mer en familjefilm för familjer som gillar att titta på smörja. Det är mycket snack och lite verkstad. Filmen saknar helt glöden som finns i Steven Spielberg’s Raiders of the Lost Ark och miljöerna är långt ifrån lika exotiska. Nej, skippa detta och se trailern istället, det räcker.

”It wasn’t a ghost, I think it was a person.”

Wrong Turn var en helt okej uppgradering av The Hills Have Eyes. När Wrong Turn 2: Dead End kom fyra år senare, blev jag positivt överraskad och förvånad över hur pass brutal den var. Trean tyckte jag var ren skit. Mina förväntningar var inte särskilt höga för Wrong Turn 4: Bloody Beginnings.

Jag tyckte det var kul att återse de inavlade kannibalfreaksen igen. Filmen utspelar sig i vinterlandskap istället för under någon av de andra årstiderna, vilket gör filmen effektiv och det känns inte som om detta är del fyra i en filmserie. Att få se lite gamla hederliga specialeffekter istället för en massa CGI-effekter var också ett stort plus i kanten.
Sanatoriet ser ovanligt fräscht ut för att ha varit stängt i nästan 30 år. Skulle man börja anmärka på detaljer och logiska luckor är detta helt fel film och genre att göra det på, då det finns en hel del. Det är ju dock inte logiken som får oss att titta på denna typ av film, eller hur? Skådespeleriet är heller inte mycket att hänga i granen och historien är inte det minsta originell men filmen har ett högt tempo och innehåller en del uppfinningsrika dödsscener. Det känns lite som att slasherfilmsgenren möter The Texas Chain Saw Massacre.
Wrong Turn 4 är en prequel till de första tre filmerna men fungerar självständigt och man behöver inte ha sett föregångarna för att hänga med. Jag var beredd att ranka den lika högt som filmseriens första del men plötsligt hände någonting. Efter en timmes speltid stannar filmen upp och känns plötsligt tråkig och oengagerad. Det är ju vida känt att en slasherfilm brukar trappa upp sitt tempo under filmens sista 30 minuter men här är det precis tvärt om. Det känns som om filmskaparna plötsligt tappar intresset och bara ger upp, skiter i vilket. Det är synd för Wrong Turn 4 hade verkligen potential att bli riktigt bra. Nåja, jag hade i alla fall kul i 60 underhållande minuter. Även om de var i fel ordning.