Don’t Be Afraid Of The Dark (2011)

En remake. Ännu en förbaskad remake.
Visst, det finns bra remakes, men det händer då verkligen inte ofta. Och det hände inte heller denna gång.
Låt oss tag en titt på Don’t Be Afraid Of The Dark.

I Rhode Island så finns det ett litet ställe vid namnet Blackwood Manor. Där så finns det små varelser som lever i en öppen spis och samlar på barntänder. Sättet som dom fixar tänder på är att kidnappa ens barn och begära barntänder i utbyte mot barnet. Och sättet dom kidnappar barnen är att få barnen att tro att dom är vänliga och att få barnet att komma ner i den öppna spisen själv.

Jag darrar utav skräck.

Så filmen handlar alltså om ett barn i ”nutid” som möter på dessa små varelser, som till en början verkar rätt söta men efter en senare tid visar sig vara totala motsatsen, och dum som hon är så går hon på allt detta.
Varför? För att hon är ett barn. Och barn är dumma. Såklart.
Men när barnet, vid namn Sally Hurst, upptäcker att de inte alls är snälla så blir hon rädd och börjar prata med sin fader, och hans nuvarande flickvän, om dessa små varelser, att de är elaka. Då får hon medicinering.
Varför? För alla ungar som ser små varelser får höga doser utav droger utan att ens försöka lyssna på henne. Såklart.
Visst, de anlitade en psykolog, men efter bara ett möte (läs: ETT MÖTE) så blir hon diagnoserad psykiskt skadad. Wow, här slösar vi ingen tid, nej.
Sedan så helt plötsligt så börjar faderns flickvän tro på barnet när hon börjar läsa historia om stället dom bor på, att ägarens son kidnappades mysteriskt och att ägaren därefter försvann utan några spår, för i dagens sämhälle så tittar inte poliser igenom öppna spisar. Såklart. Så barnet och flickvännen börjar begära att få flytta därifrån men nej, fadern står för vad han sagt och han tänker bo kvar. Tills folk faktiskt börjar bli skadad, då ringer en alarmklocka i skallen på honom om att kanske undersöka vad f*n som händer. Varför inte tidigare? För inga föräldrar tror på sina barn, eller ens försöker, tills någon blir allvarligt skadad.
Saker händer, folk försöker överleva, folk blir allvarligt skadad och bada-bing-bada-boom, någon dör och filmen är över.

Lockande, eller hur?

Till att börja med så kan jag säga att handlingen kunde ha funkat om det inte vore för de så förbannat usla skådespelarna och den übertråkiga miljön. Man hade kunnat gjort något spännande och skräckinjagande utav handlingen om det inte vore för att de som skrev den gjorde den så jävla tråkig.
Det enda som skrämde mig var ungen. Hon beter sig inte normalt, det är nästan som om hon verkligen är psykiskt sjuk. Hon är stram och har en vuxen inställning i sina konversationer, hon blir inte skrämd när röster viskar genom en öppen spis och… Hon beter sig inte som ett barn är det jag försöker säga. Barnet var inte en usel skådis, jag kan ge henne det, men hon passade inte med sin roll och hon hade kunnat fått mer livliga repliker.
Och vad har hänt med Guy Pearce? Sedan när blev han såhär förbannat tråkig? Han var bra i Memento så jag vet att han kan det han gör, men i denna film tog han ett massivt steg bakåt. Det är som Mark Wahlberg i filmen ”The Happening”. Vad hände egentligen?

Jag rekommenderar inte denna film. Alls.

2/10











En reaktion på ”Don’t Be Afraid Of The Dark (2011)

Kommentera