Dark Water

OBS: Det här är det japanska orginalet inte remaken från 2005.

Dark Water är Hideo Nakatas pärla som kom lite i skuggan av sitt syskon Ringu och dess 2:or och 0:or. Personligen skulle jag vilja påstå att Dark Water eller Honogurai mizu no soko kara den egentligen heter är Hideos riktiga mästerverk, även om den inte är lika proppad av kultstatus som Ringu.

En ensamstående mor och hennes 6åriga dotter flyttar in i en skruttig och fuktskadad lägenhet där dom försöker att leva ett så normalt liv ihop som möjligt. Dessvärre så varar det inte länge, någonting innanför betongbostadens kalla väggar lockar och skrämmer och mamman börjar oroa sig för sin lilla dotters säkerthet.
En röd barnväska dyker upp om och om igen trots att man slängt den, hår kommer ut i dricksvattnet och fuktfläcken i taket bara växer och växer till ett olyckbådande moln i sovrummet.

Ännu en gång använder Hideo Nakata vattnet som verktyg, fuktigt och mörkt lyckas det sippra in överallt som flytande ondska redo att förstöra tryggheten i familjens hem. Spänningen är tjock och tung precis som när man befinner sig under vatten eller i ett tungt skyfall och det regnar hela tiden, hårt och dånande. Bilden av den lilla flickan i sin klargula regnrock under ovädret som kväver alla andra ljud är oförglömlig och ödslig.
Den starkaste skräckkänslan i Dark Water är rädslan man kunde känna som litet barn, man är sisst på dagis och tänker att tänk om mamma inte kommer och hämtar mig den här gången? Vad händer då? Eller som rädslan som förälder, att inte kunna skydda sitt barn ifrån det man inte kan kontrollera och inse sina brister som förälder vilket förstärks av den konkurrerande pappan bakrunden.

Fotot är verkligen mörkt och i kalla toner som om allt verkligen var indränkt och fuktskadat, skugor flyter in i varandra och det hela känns smutsigt som sjögräs. Musiken är för det mesta tyst och ger plats för ödsliga ljudeffekter men dånar och gnisslar som ett vidunder i väl utvalda scener på typiskt asiatiskt vis som ger den där plötsliga shocken man sitter och räds inför i stort sett hela tiden.
Skådespeleriet är i skräckfilmsmått riktigt bra och man slipper barnskådisfällan, ungen är precis som ungar är mest och mamman är övertygande i sin oro.

Gillar du asiatisk skräck i stil med Ju-on (grudge), Kairo eller Ringu(the ring) så kommer du älska den här filmen, den vacklar inte riktigt någonstans. Även om filmen är ganska händelselös och långsam så får man inte tråkigt och skräcker väller upp som nästan omedvetet under hela filmen så att klimaxet på slutet blir plågsamt skrämmande!

Helhet: 10/10
Skräckfaktor: 9/10
Estetik: 7/10
blod/våld: 0/10











Kommentera