Undervattensscenerna sög från första början, det var knappt att man såg det svarta sjöodjuret i det becksvarta vattnet. Trodde att man skulle slippa helt svart tv-skärm med dagens filmkameror och filmteknik, men tydligen inte med denna films dåliga budget, som även märks tydligt i de så kallade dykscenerna där människor medverkar. Dessa filmas i en rökfylld studio, vilket syns tydligt då varken fiskar, sand, växter eller luftbubblor visas i bild, lite pålagt vattenbubbel gör hela situationen ännu mer komisk. Inte ens de CGI effekter som de gjort sjöodjuret av är snygga och det verkar som om de använder samma slinga om och om igen, istället för att göra flera olika. De använder sig av alldeles för mycket green screen och blue screen över huvud taget i denna film, även i scener där det egentligen inte behövs som på en tågstation.

Jag tror knappt att en enda scen eller en enda riktig människa från Skottland medverkar i denna film och filmteamet gör mer fel än rätt:

Polisbilarna som används i filmen är amerikanska, har amerikanska nummerplåtar
och använder rött blinkande ljus, brittiska polisbilar använder blått ljus.

Poliserna bär amerikanska uniformer.
Huvudrollsinnehavaren betalar med dollar inne i en brittisk pub.
Bilarna kör inte på höger sida i Skottland, utan på vänster.
Kustbevakningen i Skottland har inte samma befogenheter som poliser.

Filmen är annars en ganska typisk sjöodjurs film. Den inhemska polisen tror inte på forskarnas tal om sjöodjur eller att behöva stänga av sjön pga. flera olyckor, utan det viktigaste är turisterna eftersom det är turistsäsong. Självklart får forskarna hjälp av den inhemska udda karaktären som är den enda som tror på dem, vars son blev tagen av monstret för ett antal år sedan Men när han målar ansiktet blått för att sedan dyka ner i sjön för att själv hämnas på monstret så går det lite för långt.

Filmen blev spännande först de sista 20 minuterarna, vilket också är ganska illa då filmen bara är drygt 80 minuter lång. När det äntligen blev lite action, spänning och möte mellan sjöodjur och människa så tar filmen slut, med ett väldigt plötsligt och abrupt slut. Man kan ju undra om det var pengarna eller idéerna som tog slut först?

Det syns absolut för specialeffekterna är verkligen snygga. Filmen är väldigt svår att sätta i ett fack, är det en skräckfilm, spökfilm, thriller eller komedi? Detta är lite av filmens tjusning att den just innehåller lite av allt. Det är också roligt att se Michael J Fox i någonting annat än Tillbaka till framtiden och Spin City.

Filmen innehåller allt som en dålig skräckfilm ska göra, ett gäng ungdomar av olika karaktär som åker till en ”öde” ö, för att dricka, älska och bada näck. Det blir sedan de tio negerpojkarna för att se vilka som överlever och inte. Självklart så finns det massor av vapen på ön, så att ungdomarna kan spöa skiten ur de levande döda och självklart kan alla dessutom hantera vapen perfekt

Filmen innehåller också många överraskningsscener som till och med jag som sett filmen några gånger tidigare hade glömt av. Jag tror att både sci-fi och skräckfilmsälskande personer gillar denna film, då det är absolut en av Carpenters allra bästa filmer.

Detta är den sista filmen som Christopher Reeve filmade innan sin tragiska ridolycka 1995 och det känns här att han var och kunde ha blivit så mycket mer än bara Superman. Annars så är det barnen som mest imponerar, att någon som ser så liten och oskyldig ut, även kan vara så elak.

Julia har allt man kan önska sig i hennes ålder, hon är framgångsrik i sina studier och ska snart disputera, hon har en pojkvän som älskar henne och en stor och fin lägenhet i storstaden. Men efter att bevittnat sin barndomskompis’ Billys självmord kommer det förflutna ikapp med nutiden. Som liten led både hon och Billy av nattskräck och blev hemsökta av något ont, något som märkte de båda i form av ett sår. Och nu 19 år senare är det tillbaka för att hämta dem.

They är lite av en Boogeyman-liknande historia som drar nytta av människans rädsla för mörkret. Det sägs att man inte ska vara rädd för mörkret (Don’t be afraid of the dark…), men egentligen hyser vi denna rädsla för att det är en överlevnadsinstinkt. När det är mörkt ska man ligga lågt och vara skyddad, för människan är egentligen ingen nattvarelse. Filmen i sig utvecklar denna utsaga, genom att manifestera en varelse som vill oss ont vid mörkret. En varelse som endast skyr det som hjälper oss i mörkret – ljus.

Men jag blir ändå besviken, trots den smått lovande början. Det händer inget som får en att rysa till eller ens att vilja fortsätta titta på filmen. Intresset förloras snabbt och de enstaka försöken i mitten av att göra något obehagligt är bara förväntade och klyschiga. Ifall det hade varit fokus på det Sofies-värld-aktiga-slutet, så hade filmen tagit en ny vändning, med vad det är för typ av varelser och vad de vill med människorna. Tyvärr sker inte detta.

Betyg 1,5/5

 

Melanie åker till den lilla hamnstaden Bodega Bay för att skoja med ungkarlen Mitch som betett sig charmerande oförskämt mot henne. När de träffas uppstår vad som skall bli en romans. Men det gröna och fridfulla Bodega Bay skapar hinder i denna spirande romans: en mås attackerar Melanie, en annan flyger in i dörren till hennes hus och under ett barnkalas försöker flera hundratals måsar få sin bit av människorna. Detta är bara början till en serie av attacker som eskalerar allt eftersom. Och människorna är inte säkra någonstans, då måsarna tar sig in överallt.

Fåglarna tar instängdhet till en ny nivå. Vad ska man göra när man varken kan gömma sig ute eller inne, när hela världen (=Bodega Bay) föreställer ett öppet fält för fienden, där de bara kan ta för sig av människorna? Men tyvärr märks det inte av i stämningen. Det blir inte ens obehagligt, det blir bara små sår på huden och som ”bäst” utpickade ögon.

Det som filmen kunde ha vunnit på, var människornas reaktion mot Melanie. Det var inte förrän hon kom till staden, som det började hända konstiga saker. Ifall Hitchcock hade visat hur långt människorna hade varit villiga att gå för att återställa balansen, hade filmen definitivt varit läskigare.

Slutet är lite av en besvikelse. Man får aldrig reda på varför fåglarna gjorde som de gjorde. Filmen sägs vara baserad på en verklig händelse, och vid den tidpunkten kunde man inte förklara detta fenomen. Kanske var det därför Hitchcock valde att ha ett sådant slut, då det okända oftast förefaller mer läskigt. För själva sanningen är inte så speciell: ett toxin utsöndrat från alger som gjort fåglarna ”fulla”.

Fåglarna sägs vara en klassiker som man bör se ”innan man dör”. Men för att vara ärlig så förstår jag inte storheten i denna film, vilket kanske beror på att den är daterad. Det positiva är dock skådespelarinsatserna. Ifall blickar kunde döda, skulle skådespelarna dödat varandra om och om igen, före fåglarna.

Betyg 1,5/5

Yoshimi befinner sig i en tvist med sin f.d. make om vem som ska ta hand om dottern Ikuko. För att visa att Yoshimi verkligen bryr sig om sin dotter och för hennes skulll vill skapa en trygg tillvaro så flyttar de in i en ny lägenhet. Men den trygga tillvaron tar successivt slut. Det börjar med en läcka i taket, ett hårstrå från kranen som hamnar i ett glas och en väska som återvänder trots att man kastar bort den. Men snart övergår det till mer allvarliga saker, Yoshimi ser allt oftare en skum liten flicka och Ikuko försvinner gång på gång. Yoshimi blir allt mer paranoid och det i kombination med Ikukos försvinnanden gör allt värre.

Dark Water påminner mycket om andra asiatiska rysare med andar/spökar involverade, t.ex. The Grudge, Shelter och The Ring (bara för att nämna några). Men den är inte värst obehaglig, utan pendlar från att skapa en mystisk känsla till sorg. Fast den når inte fullt ut. Det fokuseras för lite på relationen mellan mamman och dottern, för att filmen verkligen ska leverera ett rysardrama (något som jag bara tidigare sett i Last House On The Left).

Jag vet inte om det var för att jag såg filmen väldigt sent på kvällen, eller för att jag helt enkelt inte hade den mentala kapaciteten, men jag förstod inte slutet i första hand. Det var inte förrän jag läste om filmen på Wikipedia, som jag fick ett ”aha”-moment (men jag kan bara säga att det gjorde filmen bättre).

Det är inte direkt en minnesvärd film, men om man gillar se originalversioner på asiatiska rysare som Hollywood har gjort remakes på, så är den definitivt värd att se på. Annars finns den amerikanska versionen med Jennifer Connelly.

Betyg 2,5/5

Det spanska inbördeskriget är i full gång och Carlos flyttar till ett barnhem för föräldralösa, sedan hans pappa dött. Även där gör sig kriget medvetet; mitt på skolgården finns en bomb som inte detonerat. Men han märker snabbt att det är fler saker som inte står rätt på barnhemmet. Vaktmästaren, Jacinto, försöker dyrka upp ett kassaskåp, Carlos ser vad han tror är ett spöke och Jaime, en utav barnen, verkar veta mer om båda sakerna än vad han vill berätta.

The Devil’s Backbone är en vackert gjord spökhistoria om en spirande vänskap som växer sig allt starkare, ju hemskare förhållandena blir. Atmosfären är densamma som i Pans labyrint och Barnhemmet, magisk realism. I och med det så är filmen inte vidare läskig, utan den skapar istället en mysig känsla trots det hemska. Det läskiga i filmen är människans brutalitet, med dess arkebuseringar, knivhugg och uppeldande av människor.

Jag skulle mest likna filmen vid Pans labyrint, i och med att del Toro återigen skapar en konflikt utifrån historien. Är det för att människans syn på rättvisa är förvriden och man därmed kan skapa skräck? Oavsett så är det mer än film för ögat, än för hjärtattacker.

Kuriosa: The Devil’s Backbone är ett tillstånd där man föds med ryggraden synlig. Fast i filmen är ”djävulen” inte lika tydlig.

Betyg 3/5