”Who are you? Jessie Lee Kain, pleased to meet you nigger.”

Filmen inleds med en polistransport av tre fångar, alla dömda för mord, våldtäkt och lite annat smått och gott. Soundtracket till åkturen är soul där sångaren sjunger: Fight for your life, you got to do it or die! I en annan del av staden flyr en rånare och kör vårdslöst genom samhället och råkar preja polisbilen från vägen. Poliserna går för att se så att fångarna är okej. Det skulle de aldrig ha gjort då det första psykopaterna gör är att skjuta en av poliserna för att sedan kapa en bil och rymma för glatta livet.
Deras plan är att ta sig över gränsen till Kanada. Stackarna är törstiga och har slut på soppa så de knivhugger en kille på en bensinstation och skjuter ihjäl ägaren av en spritbutik. De bestämmer sig för att det kanske är en god ide att ligga lite lågt tills mörkret lägger sig. Fångarna tvingar sig in och stör friden hos den godhjärtade pastorn Ted med familj. Efter timmar av våld och förnedring tröttnar Ted på att vända andra kinden till.

”Who the hell do you think you are, Martin Luther Coon?.”

Fight For Your Life är en elak jävel och en av de bästa terrorfilmer som gjorts. Filmen bryter alla tabun och är så politiskt inkorrekt som det bara går. Just därför är den ett strålande exempel på hur en exploitationfilm ska se ut. William Sanderson, här i en tidig roll, är fullkomligt lysande som übersvinet Jessie Lee Kain. Han spottar ur sig den ena rasistiska kommentaren efter den andra och förnedrar den stackars familjen på alla tänkbara sätt. Till och med att pistolhota en bebis är inte fel utan snarare underhållning i hans värld. Den enda skådespelare jag kan tänka mig som kan bräcka William Sanderson skulle i så fall vara David Hess. Det sexuella våldet är för en gångs skull nedtonat men det är verkligen inte resten av terrorn. Det iskalla mordet på den lilla pojken är bland det mest känslokalla jag sett i denna filmgenre. Du förstår kanske redan nu att Fight For Your Life är en given film att ha i din filmsamling. Mycket bättre än såhär blir inte exploitationfilm!

Popularity: 9%

Tjuven Rick Spear (David Warbeck från världens bästa zombiefilm, The Beyond) anländer till Istanbul med sin flickvän. Han möter upp lokalbon Mohammed som är en hejare på att fixa grejer och vet var man kan dricka goda drinkar och dansa till dålig discomusik. Vi får snart reda på att anledningen till att Rick är i Istanbul är för att en viss Lord Dean har ett jobb till honom. Rick blir erbjuden 25 000 pund för att hitta en spira som finns gömd i solgudens tempel. Det är dock inte helt enkelt då spiran finns bakom en dörr gjord av rent guld, dessutom är han inte den enda som är ute efter den. En fanatisk kult som tillber demonguden Gilgamesh är honom tätt i hälarna.

”No, not the rum! I’m afraid that’s where the drug is.
You have any idéa who might have done it?
Hmm, alcoholics anonymous! No I have no idéa.”

I Sopravvissuti Della Città Morta, eller The Ark of the Sun God som är dess engelska titel, är en italiensk/turkisk samproduktion. Det är en Indiana Jones rippoff och inte en särskilt bra sådan. David Warbeck har mer gemensamt med Roger Moore’s porträtt av James Bond än med arkeologen Indiana Jones. David Warbeck är också filmens enda behållning och hans sätt att prata till sin flickvän, eller Pussycat som han envisas att kalla henne, är humor helt i min smak.
Jag älskar denna typ av filmäventyr men detta är mer en familjefilm för familjer som gillar att titta på smörja. Det är mycket snack och lite verkstad. Filmen saknar helt glöden som finns i Steven Spielberg’s Raiders of the Lost Ark och miljöerna är långt ifrån lika exotiska. Nej, skippa detta och se trailern istället, det räcker.

Popularity: 9%

Året är 1974 och chefsläkaren på ett sanatorium i West Virginia visar en kvinnlig läkare runt. De flesta av sanatoriets 182 patienter är gravt deformerade på grund av inavel och missbildningar. Farligast på hela stället är Hillicker-bröderna, som vi känner igen från de första tre filmerna. Det dröjer inte länge innan de lyckas knycka den kvinnliga besökarens hårnål och bryter sig ut från deras cell. De går bärsärkagång tillsammans med de andra patienterna. En efter en tar de livet av all personal med chefsläkaren som deras grand finale. Vi hoppar fram till 2003, samma år som händelserna i första filmen utspelar sig. Ett gäng ungdomar (som ser på tok för gamla ut för sina påstådda åldrar) ska spendera helgen i en stuga som ligger några mil från deras skola. Det blåser upp till snöstorm och ynglingarna kör vilse. De tar en ”wrong turn” och tvingas övernatta på det nedstängda sanatoriet. Gissa vilka de träffar där?

”It wasn’t a ghost, I think it was a person.”

Wrong Turn var en helt okej uppgradering av The Hills Have Eyes. När Wrong Turn 2: Dead End kom fyra år senare, blev jag positivt överraskad och förvånad över hur pass brutal den var. Trean tyckte jag var ren skit. Mina förväntningar var inte särskilt höga för Wrong Turn 4: Bloody Beginnings.

Jag tyckte det var kul att återse de inavlade kannibalfreaksen igen. Filmen utspelar sig i vinterlandskap istället för under någon av de andra årstiderna, vilket gör filmen effektiv och det känns inte som om detta är del fyra i en filmserie. Att få se lite gamla hederliga specialeffekter istället för en massa CGI-effekter var också ett stort plus i kanten.
Sanatoriet ser ovanligt fräscht ut för att ha varit stängt i nästan 30 år. Skulle man börja anmärka på detaljer och logiska luckor är detta helt fel film och genre att göra det på, då det finns en hel del. Det är ju dock inte logiken som får oss att titta på denna typ av film, eller hur? Skådespeleriet är heller inte mycket att hänga i granen och historien är inte det minsta originell men filmen har ett högt tempo och innehåller en del uppfinningsrika dödsscener. Det känns lite som att slasherfilmsgenren möter The Texas Chain Saw Massacre.
Wrong Turn 4 är en prequel till de första tre filmerna men fungerar självständigt och man behöver inte ha sett föregångarna för att hänga med. Jag var beredd att ranka den lika högt som filmseriens första del men plötsligt hände någonting. Efter en timmes speltid stannar filmen upp och känns plötsligt tråkig och oengagerad. Det är ju vida känt att en slasherfilm brukar trappa upp sitt tempo under filmens sista 30 minuter men här är det precis tvärt om. Det känns som om filmskaparna plötsligt tappar intresset och bara ger upp, skiter i vilket. Det är synd för Wrong Turn 4 hade verkligen potential att bli riktigt bra. Nåja, jag hade i alla fall kul i 60 underhållande minuter. Även om de var i fel ordning.

Popularity: 9%

Christian Forteski får beskedet att hans dotter har avlidit till följd av en heroinöverdos. Förutom spår av heroin, kokain och alkohol fann polisen sperma efter fyra män. Christian får ett paket utan avsändare, innehållandes en film som visar grova övergrepp på hans kraftigt påverkade dotter. Fylld av sorg och förtvivlan påbörjar han en jakt på hämnd. Det blir en enkelresa till helvetet med en enda avsikt. Att ta livet av alla som var involverade i hans dotters död.

The Horseman är en rå och realistisk mardröm som utspelar sig i namnlösa förorter i Australien. Det är mycket mer än bara en hämndhistoria. Det är en faders sorgsna resa genom tomhet och smärta. Den enda ljuspunkten i hela filmen är relationen som uppstår mellan Christian och en ung lifterska vid namn Alice. Då Christians minnen av sin dotter visar henne vid en ung och oförstörd ålder, indikeras det ganska tydligt att deras relation för länge sedan raserats. Alice blir dottern han aldrig hade, dottern han kan rädda från det grymma i samhället.

Utseendemässigt ser The Horseman ut som en skapelse från 1980-talet. Den ser skitig ut men inte alls på samma sätt som exploitationfilmer från samma era. Filmen har mer gemensamt med brittiska Dead Man’s Shoes (recension HÄR) än merparten av Death Wish (recension HÄR) kopiorna. Det är inte en cool film som man jublar åt varje gång elakingarna får vad de förtjänar. Här känns det i hela kroppen. När man tror att det inte går att bli mer miserabelt och att våldet nått sitt klimax, når filmen ytterligare en pik.
The Horseman är en svår film att betygsätta, inte för att den är dålig utan för att den tar upp ett ständigt aktuellt ämne som är omöjligt att värja sig mot. Det är enkelt att ställa sig frågan och att spekulera, vad skulle du själv göra i en liknande situation? Svaret är däremot omöjligt att ge.

Popularity: 9%

En ung kvinna blir jagad genom skogen av en man med diffusa konturer. Hon lyckas ta sig till en landsväg där hon nästan blir påkörd av Carrie som är på genomfart. Carrie ger henne motvilligt skjuts. Vettskrämd berättar kvinnan vad hon varit med om. Allt leder tillbaka till 1967, då den värsta gruvolyckan i Pennsylvanias historia inträffade. 239 gruvarbetare miste livet och ingen tog på sig skulden.

Jag gillar Daryl Hannah skarpt och har gjort det långt innan hon fick tillbaka sin kortlivade popularitet i Kill Bill filmerna. Förutom att hon är en förbannat bra skådespelerska ser hon också väldigt säregen ut, på ett bra sätt. Det är ungefär som med Juliette Lewis. Precis som med Juliette får Daryl på tok för lite stora roller och det är samma sak i The Cycle. Trots att hon har ”huvudrollen” enligt filmaffischen är det inte Daryl Hannah som får mest tid på skärmen, utan en ganska medioker Leah Gibson i förskräcklig frisyr.
Tillbaka till filmen.
Jag gillar konceptet när filmskapare väljer att återberätta en historia i själva filmen. Här blir det helt fel och nutiden är mer intressant än dåtiden. Idén i sig är ganska intressant men för många element är involverade och det blir tillslut pannkaka av allt. The Cycle förblir en film som vi sett för många gånger tidigare, jag i alla fall som redan sett två filmer (Wrong Turn 4: Bloody Beginnings och Vertige) på liknande tema under en veckas tid. The Cycle är en dålig film (det var förmodligen därför filmbolaget bestämde sig för att döpa om filmen till The Devil’s Ground) med en alltid lika bra Daryl Hannah.

Popularity: 9%

För 12 000 år sedan satt en kille och kladdade på en grottvägg. Han blev slaktat av någonting människoliknande med sylvassa tänder. BAM! Vi blir förflyttade till nutid. Sex vänner åker i en bil någonstans i Australiens ödemarker. De är på väg till samma ställe för att utforska grottmålningarna som killen 12 000 år tidigare skapade. Tydligen är det 120 år sedan någon såg dem sist och för de gick det inget vidare. Vännerna slår läger i närheten av målningarna och spelar gitarr vid lägerelden, knullar, svär och dricker öl. När en av tjejerna, Mel, bestämmer sig för att nakenbada blir hon täckt av blodiglar. Det visar sig att något i vattnet gör henne väldigt sjuk. Under natten får hon hög feber och hennes tänder trillar ut. Efter ett misslyckat försök att ta henne därifrån till ett sjukhus blir hon allt sämre. Mel blir skogstokig och hennes sprillans nya rakbladsvassa tänder använder hon flitigt på de andra i sällskapet. En mardröm långt ute i ingenstans har tagit sin början.

Detta är ett koncept som alltid har tilltalat mig och det krävs inte mycket till övertygelse för att få mig att se så många som möjligt av dessa filmer. Det enda undantaget skulle i så fall vara om de kommer från produktionsbolaget The Asylum. Deras filmer har gjort mig besviken och irriterad flera gånger för mycket.
Några ungdomar ute i vildmarken som festar och har det kul och plötsligt kommer ett monster eller en psykopatisk mördare och tar deras liv, en efter en. Det är historier som får mig att fastna på kroken. I Primal får vi dessutom lite mystik inslängt. Score, säger jag då det är riktigt underhållande, till en början i alla fall. Filmen tappar ganska snabbt fart och den sköna stämningen som fanns i filmens första 30 minuter är som bortblåst. Vad som följer är det gamla vanliga springaskrikasplash och det har jag ingenting emot så länge det är gjort med finess. Här får det mig istället att fingra på min telefon och det är inget gott tecken. Primal är ett helt okej tidsfördriv, inget mer. Filmens sista 10 minuter är dock riktigt roande och ”befruktningsscenen” är hur cool som helst, även om regissören kanske sett The Evil Dead några gånger för mycket.

Popularity: 9%